sajmoneh

Alla tror att jag gått så lätt vidare efter "äcklet" .
Tro mig, det tog några månader och har fortfarande inte gått vidare.
Första månaden var nog värst, det var ju då jag "kom på" vad han gjort.
Jag kom ur min bubbla som han stängt in mig i och jag börja förstå.
Första veckan var allra värst. Jag åt inte, jag sov knappt, jag gick inte ut,
jag skärde mig, jag grät konstant, jag grät mig till söms, Jag skrek intryckt i kudden.
Jag var levande död. Jag ville bara dö, men jag kunde inte ta livet av mig.
Jag försökte, men jag kunde bara inte, för jag kunde inte utsätta Jossan för den smärtan.
Efter att jag hållt på sådär i nån vecka så kände jag att jag var tvungen att göra något.
Jag bad Jossan att sitta eller ligga bredvid mig tills jag somnat.
För inför henne så kunde jag inte gråta, jag kunde inte vissa mig svag.
Och jag var så rädd för att somna, för jag drömde mardrömmar om äcklet.
Och hon satt/låg bredvid mig varje kväll tills jag somnade.
Hon hjälpte mig jävligt mkt. Jag började gå till min praktik (dagiset) .
Och alla ungar där fick mig på andra tankar, dom fick mig att glömma äcklet.
Dom gjorde mig lycklig, dom gav mig så himla mkt kärlek.
Veckorna gick, månaderna gick. Mardrömmaran försvann mer och mer.
Och ju mer jag pratade om alla händelser han utsatt mig för så kändes det bättre.
Jag börja ignorera alla smärta och ignorera honom i mitt huvud.
Och nu idag så drömmer jag inte så ofta om honom längre,
Jag är inte rädd för att somna, Jag har blivit så mkt starkare!
När jag känner mig ledsen och tänker på honom så brukar jag skriva av mig vad jag känner.
Och jag försöker att inte gråta. Fast ibland gråter jag, men det måste man göra.
Man måste få ut sina känslor på något sätt.
Jag mår jävligt mkt bättre idag, jag har varit skär fri i nårga månader.
Jag har fått tillbaka mitt självförtroende, och jag är stolt över mig själv.
Jag är starkare än vad jag någonsin varit!


Där jag aldrig trodde att jag skulle stå,
Tog mig så lång som jag aldrig trodde skulle gå.
Men jag klarade det fast det var jävligt svårt,
Sluta aldrig försöka för världen är vår!

Jag kommer aldrig ge upp