sajmoneh

 

Jag börjar tvivla, Kommer jag orka att kriga?

Jag har kommit rätt långt, men faller bak lika snabbt,

Som jag blir påmind av helvetet som hållit mig fast I åratal,

Har jag levt mitt liv bakom mörka grindar och i tystnad försökt att reparera mina vingar,

Men, vem av alla som såg och alla ni som hörde?

Tog mig seriöst när jag valde att jaga döden,

Hur många visste att varje blick gav resultat,

Till en tår varje kväll för jag inte dög som jag var,

Hur många vet varför jag aldrig gick runt själv?

Jag minns den smärtan, jag minns den rädslan,

Jag minns den känslan, jag fick lida ensam!

Men tog mig upp, men kan jag hålla mig kvar?

Kommer jag alltid få sträva efter att få må bra?

Jag söker svar, försöker radera minnen,

Men de minnena som finns, är de som bildat livet,

Jag står på mina ben, inte på egna men på mina,

Och jag fortsätter kämpa, jag fortsätter skriva,

Idag är jag 20, jag har växt, jag har blitt nått,

  Men än, minsta lilla, en doft eller en syn får mig att minnas det livet,

Idag är jag vuxen, kan hantera på annat sätt,

Har fått annan syn på livet.

Det var ett tag sen som jag spydde på grund av ångest,

Jag minns den smärtan,

Jag minns den rädslan,

Jag minns den känslan,

Jag fick lida ensam!