sajmoneh

 

 

 

 

Jag minns den dagen jag föll ner och jag blev sjuk,

Jag såg med andra ögon på hur min kropp såg ut,

Jag kunde inte lyssna på dom orden som jämt sas,

Att jag dög som den jag var,

Jag tappa greppet, greppet om mitt liv,

Och det ända jag fokusera på var att gå ner i vikt,

Jag märkte inte själv hur jag blev tunnare och mindre,

Vänner reagera men jag blåste bort dom som vinden,

Jag rasade i vikt, jag blev smal, jag blev liten.

 

Jag ville bli smal för att känna mig glad,

Jag trodde att maten som jag åt fick mig att inte må bra,

Men nu i efterhand så förstår jag hur det var,

När jag nu kan se bilder och se hur smal jag var,

Jag trodde att jag hade kontroll men jag tappade den helt,

Och om jag inte hade fått hjälp så hade jag inte överlevt.

 

 

Jag minns vad hela var som startade allt,

Jag skulle straffa mig själv för att jag kände mig så kass,

Jag sa till mig själv att när jag har nått en gräns,

Så kan jag sluta och få vara lycklig igen,

Jag vågade inte berätta fast än jag ville ha hjälp,

Och att mitt mål var 38 kg det skrämmer mig,

Jag bollades med tanken när jag kände mig så dum ibland,

Jag visste att jag inte var fet men jag hade redan satt mig fast,

Jag kunde inte ta mig ur, jag var så less på all ångest,

Jag ville tillbaka till tiden då jag inte brydde mig om det,

Då jag kunde äta maten utan att må dåligt,

Inte ställa mig på vågen och se hur kilona ramla av.

Jag vet att jag har gått framåt men det finns en bit kvar,

Jag ska försöka och hålla fast vid mitt mål.