sajmoneh

Jag minns den dagen jag föll ner och jag blev sjuk,
Jag såg med andra ögon på min kropp och hur jag såg ut,
Jag kunde inte lyssna på dom orden som jämt sas,
Att jag dög som den jag var,
Jag tappa greppet, greppet om mitt liv,
Och det ända jag fokusera på var att gå ner i vikt,
Jag märkte inte själv hur jag blev tunnare och mindre,
Vänner reagera men jag blåste bort dom som vinden,
Jag rasade i vikt, Jag blev smal, Jag blev liten,
Men ingen kunde fatta varför jag gjorde det,
Jag ville bli smal för att känna mig glad,
Jag trodde att maten som jag åt inte fick mig att må bra,
Men nu i efterhand förstår jag hur det var,
När jag nu kan se bilder på hur smal jag var,
Jag trodde att jag hade kontroll men jag tappade den helt,
Och om jag inte hade fått hjälp så hade jag inte överlevt.

Jag ville ta mig ut och jag lyckades tillslut,
Tryck inte ner dig sjäv för du är fin som du ser ut,
Blikarna du får dom är bara för din skönhet,
Lyssna på mig vännen du jag hoppas att du gör det.

Jag minns var det hela vad som startade allt,
Jag skulle straffa mig själv för att jag kände mig så kass,
Jag sa till mig själv att när jag har nått en gräns,
Så kan jag sluta och få vara lycklig igen,
Jag vågade inte berätta fast än jag ville ha hjälp,
Och att mitt mål var 38 kg det skrämde mig,
Jag bollades med tanken när jag kände mig så dum ibland,
Jag visste att jag inte var fet men jag hade redan satt mig fast,
Jag kunde inte ta mig ur och jag var så less på all ångest,
Jag ville tillbaka till tiden då jag inte brydde mig om det,
Då jag kunde äta maten utan att må dåligt av det,
Inte ställa mig på vågen och se hur kilona ramla av,
Jag vet att jag har gått framåt men det finns flera mil att gå,
Jag ska försöka hålla fast och kämpa för mitt mål,
Jag vill inte längre tänka jag vill bara leva,
För skiten skrämmer mig och jag vill inte ha den mera!