sajmoneh

Jag vet inte längre vart jag står, ända sen nyår har allt varit fel fel fel!
Jag förlorade mig själv då, det vart för mkt, för mkt hemska minnen.
Jag försöker vara stark, men det går inte längre. Stark på utsidan men inte på insidan.
Jag vill inte och kan inte visa mig svag inför andra, jag vill inte ses som svag.
Sen är alla på mig, hemma och i skolan. Ingen låter mig vara, ingen ger mig andrum.
Skolan är på mig om ätstörning, vitaminer, skolk och dom ljuger och håller på.
Och hemma är allt som vanligt! Och jag har tappat gräppet helt 2 gånger.
(när psyket tar över helt så finns det inget att göra, allting blir fel)
Jag har svårt att acceptera själv att jag skar mig. Jag vill blunda för det.
Jag vet att jag själv inte kan kontrollera det, när det blir för mkt tar psyket över.
Och då kan jag inget göra. 2 gånger har det hänt på 1 år.
Jag är besviken på mig själv men ändå glad att jag klarat det så bra.
Och nu när jag faller mer och mer så bygger jag upp en vägg.
Jag vill inte visa alla andra att innerst inne är jag svag.
Och sen är det ju det där med att jag äter och sover för lite.
Och av det får jag konstant huvudvärk och därför knarkar jag treo,
och av att jag knarkar treo får jag magkramp, mer ont i huvudet, blir svag/skakig.
Och hur fan ska jag göra då när jag inte gillar mat,
känner mig inte trygg med att äta med andra människor förutom med min älskling.
Och jag kan inte sova för jag är rädd och tänker på äcklet.
Så, nu har jag öppnat upp mig lite i alla fall.
Jag vet att jag måste fixa det här, jag behöver rutiner.
Jag måste göra någonting hela tiden.
Och sen försöka ignorera alla hemma och i skolan.
Och det komme inte bli lätt eftersom det är där jag spenderar dagarna.




Jag har hållt mitt huvud högt och kallat mig för stark,
Men allt går bara sönder så jag faller ner mot marker,
Som jag stått stadigt på men ni har släckt min glöd.
Jag har försökt länge och skulle klara det för eran skull,
Fastän jag hatar livet så betyder ni mer än guld,
Men efter 18 års olycka så har hoppet försvunnit bort.


Livet är inte lätt när djävulen går bredvid,
Allt jag kan göra är att hoppas och be,
Jag önskar att det någong gång kan ta slut,
Bilderna av slagsmål och känsor som förut,
Ni kollar snett men vet inte vad jag gjort,
Vad jag har gått igenom ni har bara trott.
Det värsta är över men det kommer tillbaks,
Stunder av rädsa som sitter kvar,
Minnen trycker i mitt inre,
vad ska jag göra?




Jag kan faktist inte fatta hur jag överlevt så lång tid