sajmoneh

Självskadebeteende:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvskadebeteende


Jag har haft det sen jag var 11 år, jag minns första gången jag skada mig.
Det var inte mkt men det var en början. Jag var 11 år,
och hade redan varit med om en hel del hemska saker.
Jag börja rispa mig i armen med en tjock nål.
Det var där allt började, sen blev det bara mer och mer.
Med mer, bättre och vasare saker som jag skar mig med.
På hela benen, på hela armarna. Det var som en drog för mig.
Jag kunde inte sluta, jag ville inte sluta, det var skönt.
Det var skönt för stunden, få ta ut all smärta på min handled.
Få ut all ångest innom mig. Det var skönt för stunden men inte efteråt.

Skadar jag mig idag? Jag ville/tog tag i det för 1 år och 3 månader sen.
Jag slutade med det helt. Men för 4 månader sen gjorde jag det igen.
Och 2 veckor efter det och 2 veckor efter det och 2 veckor efter det och 1 vecka efter det.
Sen efter det gick jag till psyk.
Jag förstod att jag skulle hamna på botten igen om jag inte gjorde något.
Så nu har jag inte skurit mig på 2 månader. MEN,
Jag fick ett anfall för 2 dagar sen. Men jag stod emot det.
Jag ringde min älskling och berätta direkt att jag ville skära mig.
Han lugnade mig och sa saker till mig så jag inte skulle göra det.
Han lyckades och jag skar mig inte då.
Jag är faktiskt lite rädd för mig själv, rädd att få ett anfall igen.
Självskadebeteende är ett missbruk, det är beroendeframkalande.
Jag kommer alltid få leva med det här missbruket.
Det är som en alkolist, den har svårt att stå emot när det serveras alkohol.
Jag har svårt att stå emot när ångesten kommer och jag vill skada mig sjäv.


Såren läker med åren,
Men ärren återstår.
Ärren kommer att blekas med åren,
Men dom kommer aldrig försvinna helt.


BILD FRÅN 2008





BILD FRÅN 2010




BILD FRÅN 2010




BILD FRÅN 2009