sajmoneh

Jag minns den dagen då jag föll ner och blev sjuk,
Jag såg med andra ögon på min kropp och hur jag såg ut,
Jag kunde inte lyssna på de ord som sas,
Att jag dög som den jag var,
Jag tappa greppet, greppet om mitt liv,
Och det enda jag fokusera på var att gå ner i vikt,
Jag märkte inte själv hur jag blev tunnare och mindre,
Vännerna reagerade men blåste bort dom som vinden,
Jag rasade i vikt, jag blev smal, jag blev liten,
Men ingen kunde fatta vad det hela var vitsen med,
Men jag ville bli smal för att känna mig glad,
Jag trodde att maten jag åt inte fick mig att må bra,
Men nu i efterhand förstår jag hur det var,
När jag nu kan se bilder och se hur smal jag var,
Jag trodde att jag hade kontroll men jag tappade den helt,
Och om jag inte hade fått hjälp så hade jag inte överlevt.

Jag minns var det hela vad som startade allt,
Jag skulle straffa mig själv för jag kände mig så kass,
Jag sa till mig själv att när jag nått en gräns,
Så kan jag sluta och få vara lycklig igen,
Jag vågade inte berätta fast än jag ville ha hjälp,
Och att mitt mål var 37 kg det skrämmer mig idag,
Jag bollades med tanken när jag kände mig så dum ibland,
Jag viste att jag inte var fet men jag hade redan satt mig fast,
Jag kunde inte ta mig ur, jag var så less på all ångest,
Jag ville tillbaka till tiden då jag inte brydde mig om det,
Då jag kunde äta mat utan att må dåligt och få ångest,
Inte ställa mig på vågen och se hur kilona ramla av,
Jag vet jag har gått framåt men det finns flera mil att gå,
Jag ska försöka hålla fast och kämpa för mitt mål,
Skiten skrämmer mig och jag vill inte ha den mera.